Packade ryggsäcken med lite fika och tränings saker och åkte iväg.

Kastade lite dummisar och "litade" på att hundarna skulle hitta dom i snön. Men det slutade med att vi alla tre hade ett "sök" efter dummisar. Otroligt vad dom kan försvinna i snön. Så jag la undan dummisarna och dom fick hoppa och springa efter snöbollar i stället.

Det var i alla fall mysigt att komma ut och göra något roligt med hundarna. Men man blir påmind lite då och då att det saknas en vovve. Som när jag svängde upp på vägen dit vi skulle så bara väntade jag att Dixi skulle börja pipa och komma och lägga huvuduet på min axel. Man tänker varje gång när man gör något kul med hundarna att nu skulle Dixi varit med.  Men jag hoppas hon har det bra och framförallt slipper ha ont.

Har gjort en film med foton på Dixi sen valp och fram till sista dagen.

Musiken som spelas hörde vi på radion när vi åkte till veterinären med Dixi.

Det här är mitt sätt att bearbeta, foton, minnen, musik.
Saknar henne så mycket. Små saker i vardagen när man föväntar sig att hon ska komma eller göra vissa saker.

Jag tog bilen igår och åkte och tränade lite med Nova och Champe föra att dom skulle få göra något roligt, då brukar Dixi "prata" av förväntan vad vi ska göra. Men det var helt tyst i bilen. Dom har sina olika egenskaper och det fattas en nu som blir så tomt.

 Nu slipper hon ha ont och halta och bli sämre våran älskade Dixi.
Vi bestämde oss att vi ville inte dra ut på det när det bara fanns en väg.

Vi beställde tid i Östhammar där hon aldrig varit förut. Ville inte hon skulle känna rädsla som hon alltid gör när vi ska till veterinären.

Vi tog med en dummy som hon fick apportera lite med innan vi gick in. Hon bar Dummisen in till veterinären, gick till och med före oss in, vilket hon aldrig gjort förut.

Hon var i alla fall glad in i det sista. Dom tände ett ljus där inne när vi var med henne.

Det är så ofattbart.

Vill tacka alla vänner för ert stöd och omtänksamma ord, på mail, sms, blogg, gästbok, facebook och telefon.

Dixi du var en så klok och underbar hund, våran första gemensamma hund som vi haft så mycket roligt och mysigt tillsammans med. Du gav oss två fina kullar & vi är så glada över att ha en son efter dig.

Du kommer alltid finnas med oss i våra tankar.

Vi älskar dig så  

Dixi 2011-02-15 innan vi gick in. Hon fick somna in med dummisen brevid sig.
Hoppas du är på andra sidan regnbågsbron nu och springer omkring utan smärta.
  

Regnbågsbron

Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.

När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron.

Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans hela dagarna.

Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma.

De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.

Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar.

Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran.

Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt flyger han iväg över det gröna gräset.

Hans ben bär honom fortare och fortare tills han återförenas med den han älskar.

Ni möts i en omfamning som varar för evigt.

Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut

och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.

Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas.

Det var aggressiv cancer som inte går att göra något åt.

Ringde Ulltuna och frågade efter veterinären, men hon var på operation. Det hade kommit ett provsvar på Dixi till henne, men hon i växeln fick inte tala om vad det stod, så veteriäner skulle ringa upp sen.

Hur ska man klara av att koncentrera sig på att köra buss i dag?

Fy sjutton vad den här väntan är jobbig.

Vi har inte sett Dixi så här glad och pigg sen hon åkte till veterinären första gången för några veckor sen.

Man blir så glad och får lite hopp.

Hon gick och la sig i soffan i går kväll när vi tittade på tv, har väl aldrig blivit så glad när en hund kommit och lagt sig i soffan förut.

Hon "pratar"  när hon drömmer också, det har hon inte gjort sen hon blev dålig.

Hon brukar alltid skälla när hon hör och ser Champe och Nova busa, även om hon ligger uppe och hör dom nere som voffar hon, för att tala om att hon hör nog och har koll på dom. Sen hon fick ont har hon inte orkat bry sig när dom busar utan ligger tyst och tittar, men i dag så voffade hon. Man blir ju så glad när man ser små tecken på som hon var innan hon fick ont.

Idag kom hon upp från sin säng fast det inte var mat eller rastning.

Vi fick massor av goa pussar av henne. Hon pussar så speciellt. Ingen slickpuss utan verkligen en "tryckpuss" finns ingen som kan slå dom pussarna   

Var glad och pigg när vi var ute och hon haltade inte så jätte mycket som hon brukar. Men benet ser fortfarande lika svullet nu. Men hon är glad i psyket i dag i alla fall.  Tänk om tänk om...... det kunde vända och bli bra.

Trodde vi skulle få provsvar i går. Ringde och ringde till Ulltuna, till slut fick vi tag på en sköterska som bara kunde ge rådet att komma in med henne för att få mer smärtlindring och ligga kvar där tills provsvaret kommit. Dixi som är så rädd för att åka till veterinären så hon skakar och mjällar. Vill inte att hon ska behöva ha det så om det är hennes sista vecka.

Vi ringde Persson, våran veterinär och ville fråga om han kunde komma hem till oss om det ev, skulle bli ett avslut. Så hon slipper åka till veterinären. Han sa att han skulle gärna gjort det men nu var han sjukskriven, hade brutit revbenen och kunde inte resa sig. Så typiskt.

Vi har sagt hela tiden att vi inte ska tänka egoistikst utan på hennes bästa.

Flera gånger har har vi sagt att vi borde låta henne få somna in och slippa det här. Ligga och vänta på ett provsvar som kanske ändå avgör ett avslut för henne, men så tänker vi att tänk om svaret säger att hon kan bli bra, hur känner man då???? Benet sväller för varje dag och hon blir stelare och stelar och haltar. Med orden från veterinären som sa att det såg inte bra ut efter operationen så känns det som det inte är så stor chans att hon ska bli bra. Så svårt att bestämma över sin älskades liv.

 Våran älskade Dixi   
  

Är hemma på rast, Thomas har tagit ledigt i dag för att Dixi ska slippa vara själv med dom andra hundarna som funderar vad det är med henne. Sen är jag ledig torsdag och fredag.

Hon ser så ledsen ut, har ont och haltar. Jag lider så med henne. Hennes ögon säger mer än tusen ord. Känns som hjärtat slits sönder snart. I går kväll när jag hade lagt mig så kom hon upp i sovrummet och la huvudet brevid mig och ville komma upp i sängen. Så vi somnade brevid varandra. Hon som bara ligger en stund i sängen och sen vill hon ner.